Just nu händer det – Frun är på ”fika” med den andra mannen. Den ”fikan” vi pratat om i en månad som hon säger skall göra att hon ser den andra Mannens dåliga sidor. Detta är alltså första gången de sitter ner ensamma och kan prata med varandra – vad jag hoppas på att han beter sig som ett svin.

Vi har fram till nu provat allt möjligt, vara i från varandra, göra saker tillsammans, bli fulla, vara som vanligt, ignorera situationen, ignorera varandra, gå i terapi, prata med vänner, logiskt resonera, bråka så det slår gnistor, gråta och skrika men nu återstår det sista halmstrået för att vända det här – konfrontationen. Jag är inte speciellt hoppfull, jag kan bara relatera till hur jag varit när jag är förälskad, mycket är man men att med klara/kritiska ögon se på objektet för sin förälskelse tillhör inte det man kan göra. Frun hävdar att så är fallet eftersom hon gått och burit på denna förälskelse många månader så ser hon det hela med klara ögon – detta kräver att hon motbevisar mig för att jag skall tro på det. Hur som helst har jag drivit henne till dagens ”date”, jag har sagt att hon måste göra något, vi kan inte bara gå och vänta på att saker skall bli bättre/sämre och då kom hon fram till denna lösningen. Jag sa att det är ok, det kommer att vara svinjobbigt, men något måste göras och om hon tror det kan hjälpa får jag slita med mig själv de timmarna.

Så ringde hon då idag under lunchen: Jag tar den där fikan vi pratat om idag efter jobb, kommer hem innan dottern somnar. Hjärtat började slå i 150, magen snörptes åt, benen darrade och jag sa: Ok…
Efter detta blev det absolut inget gjort på arbetet, datorskärmen lyser mot mig, flera applikationer är startade och väntar på min aktivitet men gång efter gång går skärmsläckaren igång. Tankarna snurrar, snurrar och snurrar, hur kommer det att gå?, är detta slutet på slutet ? varför, VARFÖR?. Men egentligen är detta bra, i måndags trodde jag inte att hon skulle ta tag i situationen och nu har hon gjort det – ändå känns det superstressigt.

Jag är inte hoppfull – men det händer iallafall något…