Tomhet inför tvåsamheten, husägande och vardagssyslor.
Kärlek till barnen, sagoläsning, sjunga tillsammans och prata om dagen.
Uppskattning till underbara vänner, familj och medmänniskor jag har runt omkring mig.
Glädje när jag fick den jämnåriga bibliotekarien till ett skratt och ett glatt ögonkast.
Framtidstro inför resten av mitt liv…

Tomhet och Framtidstro är de två känslorna jag burit med mig hela dagen…

Innan semestern gav vi som sagt varandra över sommaren för att se om vi kunde vända på hela sörjan. Semester har varit helt ok, även om vi var mer som kompisar än gifta – ganska bra kompisar till och med.

När vi varit hemma några dagar frågade jag frun vad hon hade för tankar kring hur vi skall gå vidare och hon klippte ganska snabbt till med: Om jag fortfarande har känslor för den andra mannen när vi träffas på jobb igen kommer jag inte att kunna kämpa längre… Detta ärliga men i mina ögon superegoistska svar gjorde mig arg och jag sa att huruvuda hon skall lämna mig och göra barnen till skillsmässobarn är en fråga mellan oss inte någon arbetskamrat, jag lyckades klämma ur henne att mannen skulle dyka upp på jobb igen 11 augusti och gav henne deadline den 10 augusti – IDAG.

Ikväll när barnen hade somnat och huvuddelen av vardagsbestyren var gjorda satte jag mig i soffan och väntade på att hon skulle säga något. Hon undrade vad jag tänkte på. Mitt liv.. svarade jag. Jag fick påminnna henne om dagens deadline och satt sedan tyst och väntade…

Trettio minuter, en kopp te, tusen av hennes och några av mina tårar senare öppnade hon äntligen munnen: Jag vill nog separera…
Där kom det, långt inne satt det men slutligen hade hon för första gången på nästan ett år kommit till ett beslut. Jag frågade om hon menade separera för att komma ifrån varandra och hitta sig själv eller separera som att skiljas (för att jag verkligen ville höra hur hon tänker). Hon sa att hon inte kunde garantera att hon inte träffade någon annan man(surprise) – alltså separera för att skiljas.

Temuggen, några tårar och min förlovningsring är kvar på soffbordet – det är slutet på slutet.

Början på fortsättningen börjar imorgon.

Helgen har varit ganska bra även om det inte känns som vi är på väg att hamna närmare varandra. Vi har båda lagt ganska mycket energi på den eftersatta trädgården i helgen, barnen har varit på vars ett barnkalas, stranden har besökts och det har blivit lite träning.

Det som jag tänker på är att jag och frun är som 2-åringar, vi säger att vi gör saker tillsammans , men det är snarare frågan om såkallad parallellek där var och en sköter sitt men det utifrån ser ut som vi gör något tillsammans. Igår kväll fastnade frun i en bok och idag har var och en fixat saker inför den kommande veckan – alltså ingen tid för oss.

Jag känner mig ändå vid gott mod – och ser fram emot arbetsveckan.

Inför dagen har vårt stora samtalsämne varit om och hur vi skall använda semestern för att försöka få någon lyftkraft i det sjunkande skeppet. Det var också detta som vi diskuterade med terapeuten. Först berättade vi vad som hänt sedan senast och frun fick då reda på av terapeuten att jag var en mycket tålmodig och förstående man , vilket vi egentligen redan visste. Sedan fick jag ganska hårda ord om att jag nu inte bara kan vänta på att frun tar initiativ utan jag måste också försöka samtidigt(ingen skall vänta ut någon). Därefter berättade vi hur vi ville den andra parten skulle vara, där frun ville ha mig ”som vanligt”, dvs. glad, positiv och påhittig medan jag önskade frun mer närvarande, mindre irretabel och mer pratglad.

Vi pratade vidare om vad vi ville göra av semestern och hur detta skall bli av. Totalt blev det en givande diskussion där jag kände mig ganska bra till mods inför sommaren och hoppas att vi klarar av att göra det vi kom överrens om i terapeutens trygga rum.

På jobb spenderade jag även denna dag ganska mycket tid med min arbetskamrat och hon sa något som jag funderat över: Du är för snäll
Visst är det så, men jag har inget behov av att hänga ut andra, för mig är det viktigare att andra mår bra än att jag framstår i god dager eftersom jag inte har något problem med att visa mina svaga sidor(tror jag). Detta är nog något jag får spåna vidare om vid ett annat tillfälle.

Jag och en kollega spenderade huvuddelen av dagen i varandras sällskap och stämningen har varit hjärtlig och öppenhjärtad. Det kändes underbart att spendera tid med en kvinna som verkade uppskatta mitt sällskap, det är en känsla jag saknat länge – ett halvår. Att skratta och prata om livet om vart annat är väldigt vitaliserande och dagen är därför en av de bästa på mycket länge.

Haft ett långt samtal om hur vi skall hantera den närmsta tiden.

Jag begärde för några dagar sedan att frun måste visa tydligare att hon vill försöka hitta tillbaka. I Söndags gav jag ett konkret exempel på vad hon kunde göra. Mitt förslag var att hon skulle lova att inte träffa den andra mannen eller prata med honom mer än nödvändigt för jobbet under sex månader. Hon kunde absolut inte gå med på detta, det hon kunde ge mig var över sommaren, vilket jag sa inte är tillräckligt eftersom jag inte kommer att kunna satsa helhjärtat såvida jag inte känner att hon vill försöka få ihop det här igen.

Idag diskuterade vi återigen detta och frun hade fullständigt fastnat i mitt ”krav” på sex månader och jag fick flera gånger förklara att det inte var tiden eller en uppoffring jag var ute efter utan en känsla av att hon verkligen vill fixa vårt förhållande. Efter en lång diskussion där hon bland annat kläckte: Vi måste väl försöka över sommaren iallafall. blev jag inte upprörd bara trött. Ytterligare en kvart senare sa hon att hon skall göra vad hon kan för att satsa på oss.

Jag sa att jag så länge jag inte känner mig trygg med att hon verkligen försöker inte kan låta bli att lägga energi på att fundera/planera hur mitt liv utan henne ska se ut.

Jag sa till henne att jag tror att om vi hittar tillbaka till varandra och jag känner att hon har känslor för mig igen så kommer jag att kunna gå vidare ur detta som en starkare människa.

Imorgon iväg med jobbet igen och sedan träffas vi igen på familjerådgivning på fredag – då skall vi prata om hur vi skall satsa på oss i sommar och hålla borta orosmoln.

Idag har jag berättat läget för mina föräldrar, det går inte att hålla dem utanför även om jag inte brukar komma släpande till dem med problem så kändes det som de måste vete. Mamma har haft koll på läget lika länge som mig – ja mammor vet alltid.

Blir troligtvis inte mycket skrivet denna veckan eftersom jag kommer att spendera både dagar och nätter på jobbet av rent jobbtekniska skäl.

Själv har jag lyckats genomföra min första midsommarafton utan vuxenkärlek på mer än tjugo år. Idag är det kärleken från barnen som har gjort dagen värd att komma ihåg, vad gäller frun kunde jag lika gärna haft med någon 60-årig nanny att hjälpa till med barnen, då hade jag troligen dessutom fått mer tid att prata med de andra festdeltagarna.

Innan man träffade frun hade man kanske inte alltid kärlek med sig till midsommarfesten, men för det allra mesta hem från densamma I år hade jag kärlek med mig till festen, men ingen med hem(barnen sov)… nä det är bara att bryta ihop, gå och sova och komma igen.

Det positiva i kråksången är att frun känner att hon kanske inte behöver gå och fundera lika mycket eftersom hon fått svar på saker hon tidigare fundarat på, utan att vi närmare diskuterade vad det var. Dessutom sa hon att hon inte planerar att träffa honom igen på ett tag. Dock är de inte på jobbet samtidigt förrän i augusti kröp det fram så det visade bara att hon kommer att fortsätta med sin inte ta något beslut i någon riktning taktik.

Det negativa är att hennes kroppspråk utifrån min halvproffsiga tolkningar visar på att hon verkligen gillade honom och är kärare nu än i morse.

Vi pratade lite om framtiden och hon säger ”Vi får väl försöka över sommaren iallafall.” , jag blir återigen lite irrirad över henns utryck ”får väl” eftersom jag tycker att vi antingen skall FÖRSÖKA! eller kan vi ge fan i det. Jag sa också att jag kommer inte att vara kapabel att FÖRSÖKA förrän hon säger att hon är beredd på detsamma. Just nu känner jag att jag skyddar mig själv genom att fundera kring min framtid utan Frun, som ett sätt att se positivt an på framtiden, att tänka på hur vi skall göra när vi försöker ger mig bara negativa tankar. Jag är beredd att ge vårt förhållande en helhjärtad chans, men det kan bara göras tillsammans.